3D-historik

Betrakta bilden korsögd

Wheatstones stereoskop

Wheatstones stereobild

Brewster med sin uppfinning

Stereofotografering

G.A Boise-Claire, bilden finns på Rosenborgs slott i Köpenhamn & föreställer Sophie Hedevig & Frederik IV

Stereofotografering

Stereobildsbetraktare

Kairo

Flicka med bakelse

Stereopornografi

Stereofoto: Duboscq-Soleil

Anaglyf Lanterna magica

A lion in your lap!

Komikern H.Lloyd var en flitig stereofotograf

Marcel Duchamps Rotorelief från 1935
Betraktas med ett öga

Installation av Duchamp,
Stereofoto: Man Ray

Hypostereo, större bild

Hyperstereo, större bild

Den Plastiska bilden (Kort 3D-historik)

Bildens utveckling har från dess begynnelse strävat mot det vi kallar realism, följdriktigheten ligger i den övertygande och direkta kommunikationen. Någon gång kommer bilden med all sannolikhet att nå så långt att den förväxlas med det vi upplever som sanning, autenticitet, verklighet. Det har bilden för det otränade ögat stundom givit prov på.

Euklides (grekisk matematiker 300 f. Kr.) har fått ta åt sig äran för upptäckten av binokulärt seende (stereoskopiskt seende, rymdseende, plastiskt seende). Han observerade att man såg mer av en sfärs yta med båda ögonen än med bara ena ögat. Ett seende som evolutionen främst har förärat primater och predatorer för deras avståndsbedömning. Leonardo da Vinci förstod att en målning aldrig kan ge hela sanningen om den visuella verkligheten. Han reflekterade över en relief kvalitet som uppstår vid ett binokulärt betraktade av objekt.

Perspektivets lagar framställdes i skrift 1435 men det var ur en cyklops synförmåga. Det var först 400 år senare det skulle lyckas att göra en perspektivisk bild med rymd, då den engelska fysikern Charles Wheatstone* förstod principen för stereoskopiskt seende och konstruerade stereoskopet för att betrakta de första stereoskopiska bilderna vilka även han stod bakom. Wheatstones stereoskop var en spegelkonstruktion i vilken man betraktade en bild i två perspektiviskt olikt tecknade versioner.

Visualiseringar av rymd har inte uppnått något problemfritt resultat ännu, men under de senaste hundrasextiosju åren har mycket hänt.

David Brewster* introducerade 1844 det prismaförsedda stereoskopet. Detta raffinerades av fransmannen Louis Jules Duboscq(-Soleil) och vid världsutställningen i London 1851 visades ett speciellt framtaget stereofoto för drottning Victoria. Drottningen blev naturligtvis imponerad, och därmed lades grunden för den allmänna spridningen.

Autostereoskopi: tredimensionell bild som betraktas utan hinder såsom glasögon, okular och spegelkonstruktioner.

Gabriel M. Lippmann lanserade 1908 integralmetoden, en lins som fungerade både som kameralins och betraktningslins, man skulle kunna säga att linsen härmar en flugas öga genom sina raddor av små sfäriska linser. Samma år fick Lippmann Nobelpriset för sin fotografiska metod som reproducerade fotografiska bilder i naturliga färger, en metod som förebådar den holografiska bilden.

Sent 30-tal kom lenticular-metoden, en förenkling av Lippmanns metod. Metoden är i hög grad inspirerad av den teknik fransmannen G.A Boise-Claire presenterade 1692: "two-way & three-way pictures". Barriärtekniken som Jacobsen och Berthier oberoende av varandra 1896 föreslog som en lösning för den autostereoskopiska bilden bygger på att man monterar en barriär i form av vertikala "skygglappar" som täcker för olika delar av den strimlade och hopmonterade stereobilden för vartdera ögat. Metoden prövades först sju år senare av Frederick E. Ives. I lenticular-metoden fotograferar man motivet med en kamera försedd med upp till åtta linser. Fotografierna genomgår en process som delar upp och sammanfogar bilderna i en bestämd ordning till en "enhetlig" bild. Ett prismaraster monteras ovanpå bilden; prismarastret gör att ögonen ser olika delar av exponeringarna samtidigt.

Dennis Gabor fick Nobelpriset 1971 för sin upptäckt av hologrammet. Men som en föregångare i forskningen runt holografi kan man se Hans Weil och tidigare nämnda Lippmann. I en patentansökan till Svenska patent- och registreringsbyrån lär det finnas en mer eller mindre exakt kopia på Gabors patent, men Weils ansökan är skriven 30 år tidigare. Weil har istället fått ta åt sig äran för den tämligen okända men genialt enkla teknik som framställer de så kallade "scratchogramen".

Scratchogrammet framställs med hjälp av en plastskiva, en passare och en god portion tålamod. Resultatet påminner i hög grad om hologram. Det var först efter laserns upptäckt på 60-talet som det till slut gick att skapa hologram.
Ytterligare en metod som bör nämnas är de slutarförsedda glasögonen: LCS: Liquid Crystal Shutter. Tekniken används främst till datorspel. En infraröd sändare skickar signaler som öppnar och sluter för höger respektive vänster öga med hög frekvens, samtidigt som bildvinklarna på bildskärmen växlar synkront.
I sciencefictionfilmernas framtidsskildringar ses det som en självklarhet att bildmediet är autostereoskopisk även om vi som publik får nöja oss med en tvådimensionell iscensättning av den kommande innovationen. En kommande metod som delvis är påskyndad av hemmabions konkurrerande utbredning lär ge biopubliken en problemfri tredimensionell upplevelse. Tekniken bygger på en modifiering av DLP (Digital Light Processing) projektorn i kombination med förmodligen polariserande filter. De första filmerna kommer om ryktet stämmer att ha premiär inom något år.

Eftersom kunskapen för att presentera en tredimensionell bild redan fanns, kom stereofotografiet ungefär samtidigt som fotografiet fick allmän spridning, Wheatstone exponerade det första stereofotot år 1841.
Intresset för tredimensionella bilden har emellertid haft sina upp och nedgångar.
1849 togs den första stereokameran fram med vilken man enklare kunde exponera ögonblicksbilder med rymd. Frederick E. Ives var en pionjär inom 3D och färgfotografi 1894 patenterade han sitt kromoskop en färgstereobildsbetraktare. I processen för Ives patenterade stereochromofotografi användes ett rött, violett och grönt filter med svartvit negativ filmseparation.

Fram till andra världskriget var stereoskopen vanligt förkommande i över och medelklasshemmen, marknaden var stor för stereofotografen. Landskap, fjärran platser, konstnärliga bilder, porträtt, naket, byggnader humoristiska bilder och pornografiska bilder salufördes.

Efter första världskriget svalnade intresset för den tredimensionella bilden, fotografiet kom istället att inrikta sig på tvådimensionellt dokumentärt bildåtergivande och film.

Under 1900-talets första kvartssekel var Carl Pulfrich* den mest framstående auktoriteten på stereoskopi och stereoskopisk instrumentutformning, han var verksam vid Zeiss-koncernen.

3D-fotografiets och 3D-filmens historia löper parallellt. En slags ljusbildsspel, laterna magica*, med anaglyfa bilder blev en så pass stor publik succé att ett tredimensionellt skuggspel såg dagen ljus, i och med det var den rörliga 3D-bilden ett faktum. 1855 kom Kinematoscopet, stereobildsanimationsbetraktaren, stereobilderna monterades i en roterbar trumma och animeras som en "flick-movie" blädderfilm, bilderna betraktas genom två okular.

1915 presenterades den första anaglyfa filmen av William Waddel och pionjärfilmskaparen Edwin S. Porter . En av de första publika 3D-filmerna, Power of Love från 1922, bygger på anaglyfmetoden, de rödgröna filmerna som upplevdes svart-vita. 1935 kom Edwin H. Land med en av lösningarna för 3D-film i färg, det polariserande filtret. Polariserande 3D bygger på polarisationsfilters unika molekylsammansättning - de släpper igenom ljuset rätlinjigt. De två färgfilmerna projiceras genom varsitt polarisationsfilter, med en 90 graders skillnad i vridningen och motsvarande på de filterförsedda glasögonen.

Modern storhetstid för 3D kom under 50-talet då TV-tittandet på allvar började i Amerika. Biograferna tappade publik och behövde ett nytt spektakulärt inslag. Lågbudgetfilmen Bwana Devil från 1952 gick så bra att United Artists köpte rättigheterna och lanserade den nationellt. House of Wax från 1953 anses som en av de bättre, det var även den första med stereoljud. Alfred Hitchcocks film Dial M for Murder från 1954 gjordes i 3D men släpptes som 2D-film på grund av biografernas val av visning (större vinst). Även i Sovjet experimenterades det med 3D-film. Där koncentrerade man sig på lenticularmetoden. Det var runt 1940 som S.P Ivanov skapade den lenticulära filmduken och man kunde för första gången se en 3D-film utan glasögon. Förfarandet krävde en dedikerad biosalong eftersom filmduken vägde flera ton och ett krav på exakt positionerade sitsar. Det var även i Sovjet den första fullängdsljudfilmen i 3D gjordes: Robinson Crusoe från 1947. I filmens mest komplicerade scen försökte man förmå en katt att gå på en tunn läkt mot filmkamerorna; efter fem besvärliga nätter lyckades man och det publiken senare upplevde var att katten tycktes gå ovanför deras huvuden, mot änden av salongen.

Sedan 50-talets boom görs 3D-filmer mycket sporadiskt och med måttlig framgång, den hitintills mest framgångsrika renodlade 3D-filmen; The Stewardesses en sexfilm från 1969.

Eftersom polarisations-3D kräver två projektorer, släpptes de kommersiella filmerna även som 2D-filmer för de mindre biograferna och senare för hemmavideo. Här blev de upprepade effekterna befängda och utan sin djupverkan omotiverade. Att det dessutom från och med 1980-talet satsades på 3D i uppföljarfilmer har inte verkat för en allmänt seriös syn på den tredimensionella bilden.

Populärpressen har också dragit sitt strå till stacken. Konservativa kritiker påstod att publiken avskydde glasögonen och föredrog de tvådimensionella filmerna; de påstod också att det bara gjordes 3D-filmer i låg kvalitet, vilket i och för sig stämmer, fast först från och med 60-talet då deras gnäll blev ett faktum. Sammantaget ses den tredimensionella visualiseringen oftast som en "skojig effekt". Dock inte inom vetenskapliga områden som t.ex. kartografi, astronomi och medicin där utvecklingen av tredimensionell visualisering har varit banbrytande för förståelse och helande.

Konst och 3D

Några konstnärer som experimenterade med tredimensionell bild är Magritte, Dali och Duchamp. 1923 upptäckte Marcel Duchamp en metod för illusionen av rymd med en enkel bild som betraktades med ett öga.

Slutord

Konklusioner som ges i anslutning till det plastiska seendet är att vi tror oss se saker och ting som dom är, detta är förstås inte riktigt eftersom vårt seende är vidhäftat av en viss tröghet. Vår hjärna städar upp den bild syncentret får information om och ger det en tolkning som upplevs riktig. Det vi upplever som verkligt förhållande är en förening av dåtid och nutid kombinerat med tidigare visuella erfarenheter, lägg därtill känsel hörsel och lukt så kan variationen av det visuella intrycket variera kraftigt.

Det stora problemet med den tredimensionella bilden ligger i betraktandet. Att skapa bilden är i princip lika enkelt som att skapa en tvådimensionell bild och har teoretiskt varit så sedan mitten av 1800-talet. Vad det handlar om är att förmå syncentret att betraktandet de två perspektiviskt åtskilda bilderna som en, i dags läge görs det enklast med olika former av filtrering. Dessvärre medför filtreringen oftast en "ghosting effect" som för flertalet framkallar huvudvärk. Den dag vi har ett problemfritt och billigt system kommer vår verklighetsuppfattning att gradvis förändras. Tv-soffan konverteras på många håll redan idag till enhetliga upplevelserum med videoprojektor och surround-anläggningar. Senare kanske till en sinnenas modul där illusionen av ett varande i berättelsen, det artificiella rummet, liknande det vi ser sciencefictionserien Star Trek där simuleringar och rekreation sker i rymdskeppets Holodeck . Det kommer i första hand att handla om audiovisuella upplevelser, men även pneumatisk och mekaniska produkter tas fram för att ge känslan av beröring och gravitation associerad till det audiovisuella intrycket. Sedvanligt är det underhållning och porrindustrin som ligger i fronten för den övertygande och kommersiellt gångbara bilden av "verkligheten". Inom vetenskapen har användandet av stereoskopiska instrument nått nya insikter och förfaranden. Hypostereo inom läkarvetenskapen, hyperstereo inom kartografin och astronomin gör det möjligt att se avståndsförhållanden som annars skulle vara en omöjlighet. Inom vetenskapen är målet funktionalitet, att "luras" är inte intressant, därför är utvecklingen här specialiserad på den korrekta bilden och inte i lika hög grad på hur den skall betraktas. Att ge känslan av verklighet är däremot av högsta vikt inom underhållningsindustrin och andra intresseområden där någon form av vinst/makt kan ges, därför är det troligast att det är just därifrån lösningen kommer att initieras.

Anaglyfa glasögon kan man få gratis sök på google efter: Free 3D glasses

Charles Wheatstone: (1802-1875) Professor i experimentell fysik vid Kings College (London), även ledamot av Svenska Vetenskapsakademin. Konstruerade kaleidofonen , en sinnrik apparat som visualiserar ljudets svängningar. Var även den förste som försökte efterbilda människorösten, med hjälp av orgelpipor och stämband av kautschuk, tidigare benämnt stereobilden och stereoskopets uppfinnare/upptäckare1838.
Stereoskop : av grekiska stereos : fast och skopein : skåda. konstruktion för stereobildbetraktande.
David Brewster: (1781-1868) började vid tio års ålder konstruera teleskop , uppfann kaleidoscopet 1816. Skrev boken The Stereoscope, its history, theory and construction.(1856) Brewster försökte förlägga uppkomsten av 3D-bilden långt bakåt i tiden men det har hitintills visat sig vara fel.
Carl Pulfrich: (1858 -1927) är känd för stereofenomenet som bär hans namn. Eftersom Carl miste synen på ena ögat kunde han inte själv observera fenomenet. Pulfrich-fenomenet bygger på att observera föremål i rörelse binokulärt, samtidigt som man tonar ena ögat med ett filter av neutralt densitet. Det är generellt accepterat att fenomenet uppträder på grund av ensidig ökning av latent bundenhet, resulterande i reduktion av näthinnans avbildningsintensitet.
Laterna magica: ("Troll-lyckta") Tidig form av projektor från mitten av 1500-talet.
Edwin H. Land: (1909-1991) Uppfann polaroidfotografiet och tidigare benämnda polarisations-3D .